Josephine

två nätter i rad har jag drömt den.
jag tar bussen till dig, jag tror det är på kvällen, det är mörkt ute. Jag går en bit, inte så långt, sen är jag framme.
du öppnar dörren och släpper in mig.
vi sitter i din soffa och pratar. minns inte om vad, men det är något allvarligt.
känslan är inte ledsen, inte bekymmersfylld, men inte heller glad eller sprudlande. det är mer som ett lugn har lagt sig över rummet och dig och mig.
det händer inte så mycket. vi sitter där och pratar, länge. sen blir vi tysta och bara sitter bredvidvarandra, nöjda, lugna, lyckliga, avkopplade. bara närvaron av den andre skänker lugn.
du kysser mig försiktigt.
jag lägger mig i din famn.

sen vaknar jag.

vem är du?