Josephine

thats me allright!

men sista tiden, har väl inte varit hektisk kanske men jag har helt enkelt bara inte haft tid att blogga.
jag gjorde ett tappert försök innan att vara en aktiv bloggerska. men det funkar inte för mig.
är jag oinspirerad kan jag inte blogga.
och ganska ofta frågar jag mig varför jag egentligen bloggar överhuvudtaget.
jag är inte rik, smal, överdrivet snygg eller har ett flashigt jobb.
jag har heller inget direkt fritidsintresse som står ut mer än andras som jag kan blogga om.
jag är väldens sämsta på att hålla diet och träna, så inte ens det kan jag blogga om.
kvar blir en Jossa och hennes rullegubbe i en trea i malmö, med stora visioner om att förverkliga sin drömlägenhet.
och hur kul är det egentligen att läsa om?
jag menar.. det händer ju sällan något. vi väntar på den stora vinsten på lotto, fast vi inte spelar, så vi kan göra allt det där vi vill.
och vi hoppas på mirakel, idag kanske är dagen Hans kan gå igen? så vi kan börja bygga alla saker vi vill bygga själv. så vi slipper vara beroende av alla andra. slippa be om hjälp.
även om alla är väldigt hjälpsamma, så sätter det käppar i hjulen, för det blir en väntan. en väntan på att folk ska ha tid. eller en väntan på pengar så vi kan anställa någon att göra det åt oss.
men jag ser positivt på framtiden.
innan jul är vi nog ganska klara men lägenheten som det ska se ut i ett första skede.
sen får vi ta byggandet av drömmen efterhand.

Hans hittade detta klippet..
ganska häftigt, men kan du lösa det innan dom avslöjar det?

det är stort vad en lördag kan ge.
med oväntade sms från en avlägsen vän. som värmde trots att det inte var något märkvärdigt.
och hur en lugn stillsam äta ute -kväll med kollegerna kan sluta på babel med Nina och en liten ful man dansande med röven i mitt ansikte, mer känd som timbuktu.
i malmö kan allt hända.
detta är händelsernas centrum.
det enda som krävs är lite free spirit och spontanitet.

det var inte så svårt att vara ensam trots allt.
jag har knappt märkt av den tomma lägenheten. även om jag saknat min bättre hälft varje sekund av dygnen som gått.
ensamheten kan vara inspirerande.
hade den fortsatt hade jag nog börjat måla igen.
eller iaf dragit fram mitt ritblock och skrafsat ner nått meningslöst men som ändå hade gett mig mening i livet.
att få utlopp för sin kreativitet som bor inom en är viktigt.
jag tror jag ska sticka färdigt min halsduk så jag stolt kan använden den till vintern.
och jag ska, om tillfälle ges, börja rita igen. kroki.

min vän får mig att se djupare.
och även om denne vän inte själv kan se det, så är denna människa en fantastisk person.
jag önskar att hon kunde se sig själv med mina ögon, se allt det fina jag ser.

inatt saknar jag min vän Johan extra mycket.
en kväll som denna hade han haft alla svar jag söker. eller åtminstonde insiktsfulla teorier.

när kommer du hem?

sophie jävel jävel har fått mig att snöa in totalt på hästar.. igen.
men det är ju som det är när man älskar dom där djuren.
man kan inte vara ifrån för länge.
så nu har mina kvällar gått ut på att hänga på hästnet, bukefalos, hästfynd osv osv osv. för att leta efter häst.
jo, jag blev så störd att jag tänkte köpa egen.
men sen insåg jag att det nog inte är så smart, så nu letar jag mest efter en häst att ha på halvfoder.
vill ha en riktigt pingla med lovely galopp och härligt steg. gärna en bra utbildad liten knodd så man kan utvecklas lite.
helst inget varmblod, men, det är okej, om den är utbildad.
insnöad. insnöad. insnöad.

och inte bara i hjärnan utan även på riktigt.
alla som pratat om klimatförändringar och att det skulle komma att bli varmare väder kan ju rita sig det nu.
så här mycket snö har det inte varit i skåne på typ tretusen år. minst.

snön är vit och gör livet ljusare.
men den är trist.

nu ska jag nog ringa på en annons.

hejdå!

vet inte var jag ska börja.

i fredes hade vi hejdå-fest för Marie.
tänkte liksom inte så mycket på det, mer än att jag inte vill att hon ska åka.
vi hade jättetrevligt, åt massa ost och drack vin och snackade precis som en vanlig fredag, när som helst.
men när vi var på KB.. och Sophie hade lämnat oss och vi stod och dansade som värst. då slog det mig.
det var sista gången vi var på KB på jävligt länge. Jag och Marie.
och dessutom, sista gången på det sättet.
visserligen har det förändrats mycket sedan "löjtnantsgatan-tiden" då två bästa vänner som bodde ihop gick ut för att ragga som fan.
men nu var det liksom verkligen slutet och punkt för den tiden.
det blev så dramatiskt och tydligt.
innan har vi liksom fortfarande haft det lite kvar. även om vi inte alls går ut på samma sätt eller ens i närheten lika ofta. men det har ändå funnits där på nått sätt.
vi, oss och vårt galna singelliv har man fortfarande kunnat se lite så där i periferin.
men med en Marie som åker iväg och inte kommer hem på kanske tre år, är det faktiskt slut. den tid som varit kommer aldrig igen.
det är bitterljuvt när jag tänker på det. vi hade kul fast vi var emo och livet var jobbigt fast det var lätt. för vi hade hela tiden varandra. varje morgon fanns Marie där när jag vakna.
och jag sörjer det även om jag ser fram emot vårt nya, annorlunda liv ihop.
för vi kommer ju alltid ha varandra, om än på andra sidan jorden.
och jag är glad för Maries skull som funnit sig själv och far iväg för att förverkliga sina drömmar.

men i fredes natt var det verkligen påtagligt jobbigt.
vi kramades och sa att "vi ses imorgon". fast det skulle vi ju inte alls göra.
jag kunde inte hålla tårarna borta, vi kramades igen och sa att vi älskar varandra.
sen gick jag in till mig, och jag såg min Marie pulsa hemåt i snön.
jag kunde inte få mig att sluta gråta.
jag grät tills jag somnade.

inte bara för att Marie ska åka och vara borta så länge, utan också för att jag sa hejdå till mitt gamla liv.
och allt som vi gjort innan som vi inte kommer göra igen.
livet vi levde.
jag tänkte på allt vi gjort. hur allt börja.
Jag, Marie och Sophie.
att dom alltid funnits där inte alls långt bort när man behövt en kram eller någon att prata med. någon som förstår precis hur man menar.
och snart flyttar Sophie också.
min fantastiska storasyster som varit en del av min vardag sedan jag föddes.
som jag smsat 3000 gånger om dagen fast vi setts dagen innan och dessutom ska träffa igen på kvällen.

jag har aldrig känt mig så ledsen över en förändring.

Marie och Sophie är mina idoler, med stora hjärtan och kloka hjärnor som lärt mig massor.

och jag vet att det inte är slut, men jag vet att det är the final end of this era.
och jag sörjer.

nu är jag tillbaka.
vi får se hur länge.
har inte riktigt inspiration att skriva längre. eller åtminstonde inte just nu.
men vi får se.
kanske finner något meningsfullt att skriva om.
...


nä..

jag ska börja träna. igen.
jag ska börja äta nyttigt. igen.
japp... we'll see.

om jag känner att det ger mig något kanske jag bloggar om min hur min träning fortskrider.

idag är sista dagen på detta året.
denna dagen finns aldrig mer sen.
och detta året kommer aldrig åter.
det är rätt sjukt.
vi bara knatar på. eller iaf jag. äta, jobba, sova, dö.
i fortsättningen ska jag bara se det som solen och månen och inte tid som försvinner från mig.
nä nu skenade min hjärna iväg och fingrarna försökte hänga med.

men.

Gott nytt år kamrater.
vi ses på andra sidan!

jag hann med nästan allt jag skulle göra idag.
tvättade, pluggade matte, träffade sarah, var ute med morris och tränade.
men hann inte byta vinterdäck och mamma fixade käket!
fint då!

svininfluensan har nått skåne iaf. och inte alls långt från mig heller.
pappa kom hem idag och sa att de satt ett helt kompani i karantän.
flera som blivit sjuka.
och sen hade de vaccinerat dem friska genom att förvandla gympasalen till vaccineringsmottagning.
jahapp...
och såklart hade jag fått en kallelse med posten idag. onsdagen den 11 november mellan 16.00-19.00 kan jag vaccinera mig. om jag vill.
jag vet fortfarande inte, sjukt förvirrad.
men mamma sa att jag alltid blivit jättesjuk när jag väl blir sjuk. och påminde mig om när jag var sjuk i en månad när pappa var i bosnien. hade 40 graders feber, yrade och magrade av som fan.
då visste inte läkarna vad det var.
så jag kanske borde ta den. jag kanske är en sån som dör om jag får influensan?
fast jag kanske är en sån som dör av vaccinet också?
jag kanske bara dör!

jag ska fundera lite till... kanske tom ringer en läkare och frågar ut honom/henne med tusen frågor.
är rädd att man ska upptäcka något om 10, 20, 30 år, någon negativ biverkning....

huvudet sprängs.

bäst att sova på saken. det gör alla visa och kloka personer.

saknar min babe.

har galet mycket att göra idag känns det som.
har redan gjort task no 1.
var nere i mitt källarförråd och rotade fram vinterjackor. ska tvätta dom och ge bort till behövande.
det kändes jobbigt att dom låg där till ingen nytta.
vidare idag ska jag:
*plugga matte
*tvätta
*gå ut med morris
*träffa sarah
*träna
*komma på något till middag
*köra till pappas jobb och sätta vinterdäck på bilen

fattar inte hur jag ska hinna.

och dessutom gav mamma mig fetångest innan imorse när hon började prata om ifall vi ska vaccinera oss mot svininfluensan eller inte.
jag har tagit stort avstånd till det, till influensan överhuvudtaget. inte läst ngt om det och allmänt hållt mig utanför det där.
tycker bara det känns som "hittepo".
men när mamma som varit som jag börjar vända och dessutom sa att 19 000 insjuknat i Ukraina... ja då känns det som man kanske borde ändå..
blir knäpp av sånt här..

nu måste jag sätta ista med mina betyr!

15 dagar kvar

i brist på annat så googlade jag joxxan...
och min blogg ligger överst av 1040 träffar!
ändå coolt.

ja herregud... för att vara en i mängden så måste jag ju bara nämna Anna Anka och hennes sorgliga syn på världen.
det måste vara en liten ensam flicka som bor i henne.
jag tycker synd om henne.
hon är fånge i sitt liv. stackarn.
Intervjun med henne hos Skavlan ikväll var ju minst sagt roande.
Henrik Schyffert var fantastisk, när han på en fråga om han skulle kunna tänka sig vara gift med en kvinna som henne, svarade något i stil med "det kan ju vara spännande att vara gift men någon som har samma kvinnosyn som Osama bin Laden".

 

Resten av intervjun går att finna på svt.se

 

 

jag och matematiken.
konjugatregeln och jag har funnit varandra på något sätt.
roten ur och jag fungerar också bra, vi trivs med kvadreringsreglerna.
ekvationer och jag är bästisar, tom andragradsekvationer.
pythagoras och jag tyckte först om varandra jättemycket, sen kom vi lite på kant med varandra, men nu tror jag vi har hittat tillbaks igen.
det är inte så bra med potensen... (hähä) och ekvationer med nämnare... där går det inte alls...

och på provet idag... gjorde jag fel när jag skulle räkna ut längden och bredden på en rektangel med hjälp av arean.
jag kom på det sen, hur man gör. men det hjälper ju föga när dörren är igenstängd, lektionen avslutad och proven insamlade...
hejdå MVG.

såhär kan det se ut en helt vanlig onsdagkväll..

 

 

 

peace mothaaaaa fuckaaaa!