Josephine

vet inte var jag ska börja.

i fredes hade vi hejdå-fest för Marie.
tänkte liksom inte så mycket på det, mer än att jag inte vill att hon ska åka.
vi hade jättetrevligt, åt massa ost och drack vin och snackade precis som en vanlig fredag, när som helst.
men när vi var på KB.. och Sophie hade lämnat oss och vi stod och dansade som värst. då slog det mig.
det var sista gången vi var på KB på jävligt länge. Jag och Marie.
och dessutom, sista gången på det sättet.
visserligen har det förändrats mycket sedan "löjtnantsgatan-tiden" då två bästa vänner som bodde ihop gick ut för att ragga som fan.
men nu var det liksom verkligen slutet och punkt för den tiden.
det blev så dramatiskt och tydligt.
innan har vi liksom fortfarande haft det lite kvar. även om vi inte alls går ut på samma sätt eller ens i närheten lika ofta. men det har ändå funnits där på nått sätt.
vi, oss och vårt galna singelliv har man fortfarande kunnat se lite så där i periferin.
men med en Marie som åker iväg och inte kommer hem på kanske tre år, är det faktiskt slut. den tid som varit kommer aldrig igen.
det är bitterljuvt när jag tänker på det. vi hade kul fast vi var emo och livet var jobbigt fast det var lätt. för vi hade hela tiden varandra. varje morgon fanns Marie där när jag vakna.
och jag sörjer det även om jag ser fram emot vårt nya, annorlunda liv ihop.
för vi kommer ju alltid ha varandra, om än på andra sidan jorden.
och jag är glad för Maries skull som funnit sig själv och far iväg för att förverkliga sina drömmar.

men i fredes natt var det verkligen påtagligt jobbigt.
vi kramades och sa att "vi ses imorgon". fast det skulle vi ju inte alls göra.
jag kunde inte hålla tårarna borta, vi kramades igen och sa att vi älskar varandra.
sen gick jag in till mig, och jag såg min Marie pulsa hemåt i snön.
jag kunde inte få mig att sluta gråta.
jag grät tills jag somnade.

inte bara för att Marie ska åka och vara borta så länge, utan också för att jag sa hejdå till mitt gamla liv.
och allt som vi gjort innan som vi inte kommer göra igen.
livet vi levde.
jag tänkte på allt vi gjort. hur allt börja.
Jag, Marie och Sophie.
att dom alltid funnits där inte alls långt bort när man behövt en kram eller någon att prata med. någon som förstår precis hur man menar.
och snart flyttar Sophie också.
min fantastiska storasyster som varit en del av min vardag sedan jag föddes.
som jag smsat 3000 gånger om dagen fast vi setts dagen innan och dessutom ska träffa igen på kvällen.

jag har aldrig känt mig så ledsen över en förändring.

Marie och Sophie är mina idoler, med stora hjärtan och kloka hjärnor som lärt mig massor.

och jag vet att det inte är slut, men jag vet att det är the final end of this era.
och jag sörjer.