Josephine

min lillasyster Hanna fyllde 18 år igår den 10 augusti.
hon skulle självfallet ut och pröva sina vingar i baren. jag och mamma gjorde nyttosaker som tex att tvätta bilarna.
vid  elva-tiden skriver storasyster ett sms till lillasyster på mammas begäran. frågan är när lillasytern ska komma hem.
och hon svarar att, hon kommer väl vid tolv.
mamma går till kojs och även jag.
i min skönaste sömn, vaknar jag mitt i ett åskväder, och i ljuset av två starka blixtar ser jag att en figur står bredvid mig, nästan över mig.
mitt hjärta slår dubbla slag och jag blir livrädd. med hjärtklappning sätter jag mig upp och kommer till liv...
sen tänds taklampan.
det var mamma.
"Hanna har fortfarande inte kommit hem, vad skrev hon till dig?"
vi gör i våra hjärnor upp de värsta tänkbara scenarior och jag får ännu mer hjärtklappning och panik, om det nu är möjligt efter ett sådant uppvaknande.
vi ringer ungefär tretusen gånger till lillasysters mobil. inget svar. avstängd.
vi vankar omkring, tittar på klockan, vankar, tittar på åskan, ringer, tittar på klockan....
sen beslutar vi att det är lika bra att gå till kojs igen.

ungefär vid tvåtiden får jag ett sms av mamma att ung- j har hört av sig.
och... hon hade tagit skydd från ovädret hemma hos vår vän och pt Johan.. där hade hon även laddat sin mobil vars batteri hade tagit slut.
vad lär vi oss?
.... ingenting.
nästa gång hon inte är hemma på förväntad tid, kommer vi bete oss precis likadant.
för oss är hon ju alltid bara en liten tös.