Josephine

jag säger det varje gång. upptaderar bloggen för dåligt.
aja.

i onsdags var morfars begravning.
jag har aldrig varit på begravning förut så det var en ny upplevelse för mig.
jag försökte att inte storböla och satt och höll in tårarna.
mormor var så ledsen och grät från det vi kom in i kapellet tills vi gick.
jag klarade att inte gråta fram tills avskedstagandet. mamma gick fram med mormor först. mormor mumlade något till morfar och grät sedan ännu mer.
sen gick jag och Hanna fram och då gick det inte mer.
vi började snörvla båda två.
jag grät mest för mormors skull. alltså... hur hon känner efter att ha levt ett helt liv med morfar och plötsligt vara ensam kvar.
tänk om det skulle vara jag, ensam kvar... börjar gråta bara av tanken.
morfar har det nog bra nu när han slipper vara sjuk.
nu är han ute på haven igen, med queen mary, det är vad jag tror iaf.


bjuder på lite bilder, varnar känsliga läsare!

Morfars sista vila

 

Morfar innan han träffa mormor, 17-18 år gammal

 

Mormor och jag