Josephine

sjuk i 2 dagar. känner mig som en flottig deg. försöker åtminstånde hålla det snyggt i lägenheten. orkar inte riktigt ta mig an disken.
mycket som snurrar i huvudet.
framförallt funderar jag på det här med högskolan. inte alls lika pepp på att börja plugga nu som jag var i våras. känns som jag vill ha ett heltidsjobb och tjäna pengar istället. jag vet ju ändå inte vad jag vill. fortfarande.
känns som det inte är lönt riktigt. men jag får väl prova. det kanske är jättekul. men meningslöst eftersom det inte leder någonvart. 
 
snart kommer marie hem. då ska vi lösa vår boendesituation. ska försöka hitta en fyra till mig, henne och proppen. kan bli hur kul och bra som helst. ser dock ganska mörkt ut. finns inga lediga lägenheter direkt. 
har precis börjat finna mig i tanken av att bo i malmö igen. dock långt från möllan. klarar inte av alla PK människor. jag vill bo bland vanliga svenssons. 

mamma sa liksom i förbifarten för någon dag sedan att pappa kanske åker till kosovo i januari. reflekterade inte så mycket över det precis då. men nu när det fått sjunka in så känns det inte alls bra.
minns när han var i bosnien. det var inte alls kul. man är liksom rädd att man en dag ska få ett samtal, ett besök eller tom ett brev där det står att ens pappa inte längre finns i livet.
kunde inte somna igår för jag tänkte på hur hemskt det skulle vara. varför är inte min pappa cowboy istället för officer?
   
något annat som tynger mig är att jag inte kan ha min hund.. kan inte ha honom i malmö hos biffen eftersom han troligtvis kommer äta upp både ragge och cindy. men det håller inte. jag måste få ha min hund där jag är.
enda lösningen som jag ser just nu är att jag bor mer hemma i lund. mårten är ju min son. och som det är nu känns det som jag övergivit honom. han har ju det bra med mamsen och papsen. och han delar en 1.40 säng med Hanna varje natt. 
men han är ändå min hund och jag ser i hans ögon att han är besviken på mig. det skär i hjärtat!

om jag hade fått välja hur mitt liv skulle se ut just nu. då hade marie varit hemma. hon, jag och proppen hade bott i en underbar fyra på ett lugnt område i malmö. jag hade haft ett heltidsjobb med hyffsat bra lön. morris hade bott med mig. och vi hade haft en bil i vårt hushåll...
inte helt omöjligt att genomföra.

det som känns bra förtillfället är att jag nyss fått lön, solen skiner, Max är en perfekt pojkvän, min mamma och pappa är bäst och till helgen ska jag bli full.
ska ta min fula cykel ner i stan och shoppa bort lite bekymmer.
sen ska jag umgås med min kära storasyster.

I kissed a girl and i liked it!

well thats me.
tydligen.
har jag större problem än jag själv förstår?
det kan väl inte vara så svårt att vara glad och varm med den man älskar?
är det för bra? har vi det för bra, eller är det du som är för bra?
man kan inte vara så perfekt, så ödmjuk och kärleksfull och underbar alltid. kan man det?
letar jag fel för att allt är så bra? och hittar jag inga fel så att jag måste göra ett, antingen hos mig själv eller någon annan. 
måste jag vara bitter och sur?
jo, allt kan inte vara bra alltid. 
om allt hela tiden är bra, då är det ju ingen skillnad. från dag till dag. då är det som att ha samma väder alltid.
alltid regn, alltid sol. vem vill ha det?
det är skillnaderna som gör att man uppskattar alla väder.
har det varit sol i 3 veckor kan det vara underbart med ett oväder.
jag hittar ju inga fel. men jag måste leta efter dom. jag måste få vara mitt bittra jag. för att känna skillnaden när jag sen blir så där underbart glad.
jag är kanske inte störd, men jag är kanske inte som alla andra.
och de som lever med mig har väl inte det så enkelt alltid. en stormig vädur att stå ut med. och aldrig veta vilka humör jag ska vara på. jag vet ju inte själv.
minsta lilla sak påverkar mig på ena eller andra hållet.
jag är bättre på att hantera mig själv nu än jag var för några år sen.
men gud hjälpe mig att få kontroll över mina utbrott.

jag är inte bitter och kall..alltid. men jag är det ibland. och den sidan är lika mycket jag som min glada, varma sida.
den är inte lika rolig och definitivt svårare att hantera. men fortfarande jag.

om ett land var som en kropp, med huvud, armar, ben, magsäck, tarmar osv... då skulle Eslöv vara Sveriges blindtarm.
Något som bara finns där, helt i onödan.
och där, i den meningslösa hålan, ska jag behöva stå och utföra mitt arbete, inte bara en utan flera dagar i veckan.
på kvällen, dagen innan jag ska jobba i Eslöv, har jag lite smått ångest. vill inte riktigt gå och lägga mig fast jag är trött, för det är liksom en obekväm känsla i kroppen av att om jag somnar blir det fortare nästa dag.
på morgonen dagen D, har jag accepterat det faktum att jag ska dit. jag är inte glad och långt ifrån nöjd, men finner mig i det.
lite gladare blir jag de dagar då jag kan köra bil dit, då kommer jag fortare därifrån.
när jag anländer är vädret dåligt. i Eslöv är det som att himmeln alltid är grå och det blåser snålt och kallt.
fast jag inte är beroende av nikotin i någon större bemärkelse, måste jag ändå alltid röka innan jag går in.
det är som om livet blir, för stunden, enklade då.
väl inne kommer ångesten starkt slående mot mig. det luktar lite muggigt och är varmt och kvavt i omklädningsrummet.
ju fortare man kommer ut i butiken desto bättre. från det man kommer in genom dörrarna, är hökögonen på en, vart man än går. hela dagen.
när du gör baguetter, när du plockar in utgångna varor eller prismärker korvar. dom ser allt.
gör du det minsta fel, du behöver inte ens själv veta om att du gör fel, så ser dom det, antecknar för att vidare rapportera.
men ibland låtsas hökarna att dom är din vän. pratar och skojar och är trevliga.
men det får man inte misstolka. hökarna är aldrig din vän. och avslöja inte för mycket. du kommer få det nacken sen.

när klockan närmar sig stängning, ungefär en timme innan, är det som att vädret blir bättre. det klarnar upp. vinden lugnar sig och det blir lite varmare. kan kanske tom med lite tur, höra fågelsång.
och när du väl diskat skivmaskinen, lagt över vaxduken i disken och slängt soporna, bytt om i det muggiga omklädningsrummet och kommit ut ur den stora ångestfabriken...
då är det som att en stor tung betongmassa lämnar kroppen och du möts av den varmaste solen du kan tänka dig och sköna vindar smeker din hud.

men bästa känslan infinner sig när du sitter i bilen och du kör förbi den sista Eslövs skylten och vet att äntligen är du fri.
iallafall för denna gången.