Josephine

till honom för att han är den jag älskat av hela mitt hjärta.

till henne för att så är det bara.

där sitter ni nu, tuffsiga i håret, skäggiga, bleka och finniga. lagt på er några kilon kanske? fallerade allt någonstans på väg genom förhållandet och sambolivet? ser man inte sig själv då? eller bryr man sig mindre? och isåfall varför? beror det på att man bara ser den man är tillsammans med? kan ju inte heller stämma. sambosunkighet gäller båda delar.
"fy fan" är vad jag känner spontant. hur fan hamnade ni där?
kan ni inte bara se er själva? se hur jävla patetiska ni ser ut! skärp er!
bitter tänker du nu att jag är. men nä. jag vill inte kalla mig bitter. snarare insiktsfull person, som insett att en människa är sitt bästa jag när den är ensam.

två nätter i rad har jag drömt den.
jag tar bussen till dig, jag tror det är på kvällen, det är mörkt ute. Jag går en bit, inte så långt, sen är jag framme.
du öppnar dörren och släpper in mig.
vi sitter i din soffa och pratar. minns inte om vad, men det är något allvarligt.
känslan är inte ledsen, inte bekymmersfylld, men inte heller glad eller sprudlande. det är mer som ett lugn har lagt sig över rummet och dig och mig.
det händer inte så mycket. vi sitter där och pratar, länge. sen blir vi tysta och bara sitter bredvidvarandra, nöjda, lugna, lyckliga, avkopplade. bara närvaron av den andre skänker lugn.
du kysser mig försiktigt.
jag lägger mig i din famn.

sen vaknar jag.

vem är du?

Efter flera veckors isolering och antisocialisering körde jag otippat ner till Emely i lördags.
Fest och utgång stod på schemat.
Jag anlände lite senare än alla andra och dom hade redan fått upp värmen och volymen på stereon.
Jag satte mig i ett hörn av soffan, öppnade första ölen och studerade verksamheten som pågick i rummet.
Massor med blonda flickor som sjöng, drack och dansade. Utmanade varandra undermedvetet till vem som var snyggast och vem som fick mest uppmärksamhet av dom stackars få pojkarna.
Jag fortsatte dricka min öl och tog en snus.
volymen höjdes ännu mer och flickorna skrek med i låtarna. Ja skrek, inte sjöng.
Efter 3 öl kände jag att studiebesöket fick vara över och förflyttade mig ut i köket för att bilda köksklubb med Anna, Maggie och två pojkar som jag gissar inte klarade av alla utmanande flickor.
Vi var nog dom enda på hela festen som hörde vad den andra sa och fick lite socialtumgänge.

Klockan närmade sig utgång och Annas boyfriend med kompis slöt upp i köksklubben.
Anna försvann men hennes boyfriend stannade kvar och blev min partner in crime för kvällen.
Som vanligt blev jag av med Emely på magget. Jag hängde med Martin och dansade fuldans och kasedans.
Slapp träffa en massa oldies och hade faktiskt riktigt trevligt.
Plötsligt var det hemgång, Martin och jag hade följe till Emely. Hon hade som vanligt gått hem före mig och låg redan och sov.
Jag la mig och skickade iväg ett sms, vet inte varför eller vad jag ville ha ut av det. vet inte om jag ångrar nu att jag skrev det eller om det vart bra. Somnade.

Vaknade av att telefonen ringde klockan 10, dolt nummer, palla svara. somnade om.
Gick upp 2 timmar senare och började städa bort alla miljontals glas och ölburkar. fy fan vad det såg ut.
Drog ner Emely till Ica för att handla frukost.
Därefter följde en söndag fylld av drama och folk som kom och gick hos Emely.
En dag väldigt olik min vanliga vardag. Så det var en upplevelse!

Körde hem till Sarah och André innan jag begav mig hem. Kollade lite på tv, umgicks och lekte med Andrés radiostyrda helikopter. Sjukt cool! En sån vill jag ha i julklapp =)

oj pang!
Förra veckan va jag ledig 4 dagar. fy fan vad man blir slö av att vara okynnesledig. jag vill inte va ledig. ge mig jobb så jag blir kreativ.
Well, ledigheten gav mig tid att fundera mycket. vad jag vill göra i mitt liv, vad jag vill nå med min träning, hur jag ska göra med boende and so on.
Jag vet att jag kommer nå mina mål inom träningen. Men allt annat ändras hela tiden.
Jag vet ingenting egentligen, jag tror jag kommer på något bra, något kul som jag vill göra. Men nästa vecka är det något annat som är kul.
Inget är bestående.
Jag är en förvirrad själ. Ändå har jag tänkt och funderat mycket nu den sista tiden.
Jag vet att jag vill plugga, jag vet att jag vill bli något. Men jag vet aldrig vad.
Det ändras hela tiden. Ena veckan vill jag jobba med djur, andra veckan med människor, och veckan därpå vill jag starta eget café eller whatever. Jag vill förmycket kanske. Jag vill veta mycket. Jag vill kunna saker. Jag vill vara duktig och bra.
Jag vill göra allt och kan inte välja?

Men, då måste man börja någonstans. Visst?
Och tro på att jag kan klara det framförallt.
Jag har en benägenhet att tänka att "det kan inte JAG göra". Tror det heter dåligt självförtoende. har alltid trott att jag hade bra självförtroende.. men jag har bra självkänsla. Så, när man vet om problemen kan man börja jobba med dom. Bra!
Jag ska söka till en utbildning tills nästa höst!